Tänkte skriva lite om anmarschen. För de som inte klättrar är det vägen till och från klippan.

Det är den farligaste och tråkigaste delen av klätterdagen. Det är också då klättraren beter sig klumpigt och har problem med balansen på mer eller mindre vågrät vandring.

img_0777
Balanskrux med packning

Hittills under vår tripp har vi testat några olika typer av anmarscher.

Efter en del klättring i Val pennavaire och en kommande köldknäpp åker vi till granndalen val varatella och klättrar i val del vero där klipporna är samlade och av fin kvalitet, det finns mycket att välja mellan.
De flesta klipporna ligger en promenad bort. Om det står en kvart i föraren, räkna med 30 minuter, vilket är en jobbig och alldeles för lång promenad för klättraren. Nästintill alla anmarscher innehåller gräskrypning uppför och rumphasning och grusrullning nerför.

img_0782
Trött Anna efter långpromenad i taggsnåren.

Benen är trötta av alla promenader och vi ha spanat in en liten klippa som ser ut att ha en kortare anmarsch, bara lite högre upp.
Det ska enligt föraren finnas ett fast rep i anslutning till en annan klippa, sen är det bara att traska.
“Stigning med fasta rep” betyder egentligen dödssva med trasiga snören i luftiga 30 meter. Du ville ha sele och rep men det fanns inte läge att baxa av sig ryggsäcken och krångla på sig selen, så tipset är att inte titta ner och hålla i!

Efter alla långpromenader åker vi tillbaka till första dalen där en stor klippa med 5 minuters anmarsch lockar. Vi hittar dessutom en finfin parkering som ligger nära klippan fast ovanför. Borde ju gå att bara gå rakt ner!! Kanske tar det tio minuter i stället för fem.
Vad vi inte förstod är att på terasserna som går brant ner till klippan så finns en djungel av taggbuskar och andra hinder.

img_0780
Vägen

Så efter 2 timmar av att på alla tänkbara sätt ta oss fram i denna djungel av taggbuskar utan maschete,tar vi oss tillbaka till bilen, kör tio minuter och promenerar på en väl trampad stig till klippan, den snabba vägen :)

img_0515

/Annaemilian :)